Om

Hej!

Jag är Amanda, en aspirerande minimalist med en förkärlek för brutala utrensningar och välorganiserade garderober. Mamma och socionom på heltid, och bloggare / bok- och serieslukande ost-och vinentusiast på deltid. Jag startade instagramkontot som numera heter @amanda_h.se för att inspirera och inspireras av andra som gillar minimalism, och nu börjar vi faktiskt vara ganska många som hänger där. Den här platsen är tänkt att fungera som en förlängning av instagramkontot, med utrymme för lite djupare analyser och reflektioner. Själv snubblade jag över begreppet minimalism för några år sedan, möjligtvis såddes det första fröet i samband med att jag läste Marie Kondo’s ”The Life-Changing Magic of Tidying up”. Jag har alltid varit en vän av ordning, så när jag snappade upp att det fanns en bästsäljande bok på just det temat var jag naturligtvis tvungen att beställa ett exemplar. Om den motsvarade förväntningarna? Nja. Det där med att tacka avlagda kläder för ett gott samarbete och säga godnatt till handväskan är inte riktigt min grej. Vad som däremot tilltalade – och som faktiskt var life-changing – var insikten om att det är okej att göra sig av med skit som inte gör en glad.

Något år tidigare hade min man och jag köpt vårt första hus och ungefär samtidigt började jag jobba efter flera års pluggande, så plötsligt fanns det både ekonomiskt och fysiskt utrymme att maxa. Så det gjorde vi! Det handlades och renoverades och planterades och möblerades och pysslades och fixades. Vi hade roligt, och vi hade massor av energi att förverkliga allt det där man drömmer om att göra som husägare. Sedan kom första barnet och med det en lång föräldraledighet och oceaner av ledig tid att njuta av huset. Fast egentligen kände jag mig mest rastlös. Det fanns liksom alltid något som behövde förbättras, tas om hand eller städas, och med en sovande bebis som enda sällskap större delen av dagarna hade jag gott om tid att ägna mig åt just det. Till sist tröttnade jag på att aldrig bli klar (eller rättare sagt, att aldrig bli nöjd). Så jag började rensa och organisera! Mycket entusiastiskt och eventuellt lite maniskt. Lyssnade på poddar och läste böcker och bloggar om minimalism/slow living/downshifting/*infoga valfritt nytt ord för detsamma*. NJÖT av att omsätta all inspiration i praktik (min man var lika delar road som oroad, men fick till slut feeling och började rensa han också). Och någonstans medan jag pysslade med detta nya passionsprojekt gick det upp ett ljus. Nämligen: Det bästa sättet att organisera sina saker är att göra sig av med majoriteten av dem.

Ett par år (och ytterligare ett barn) senare hade vi gemensamt gått igenom hela huset och började på allvar ifrågasätta om vi 1) verkligen trivdes i huset, och 2) verkligen behövde bo så stort. Nej, blev svaret på båda frågorna. Vad vi verkligen ville var att minimera våra måsten och åtaganden, till förmån för mer tid och upplevelser tillsammans. Mitt i småbarnslivet ville vi att hemmet skulle vara en vilsam bakgrundskuliss till livet, snarare än ett projekt som stressar och pockar på ständig uppmärksamhet. Med det som mål bestämde vi oss för att sälja huset och köpa en mindre än hälften så stor lägenhet. I höstas gick flytten och vi kunde inte vara nöjdare! Förutom att vi gjorde en stor ekonomisk vinst när vi sålde huset så har vi fått massor av tid och energi tillbaka (när jag tänker på hur bra allting blev ser jag antagligen ut ungefär som den där självbelåtna emojin som blundar och ler så fånigt).

Minimalism kan användas som ett praktiskt verktyg för att rensa bland fysiska saker, men det är också ett synsätt som går att applicera på många andra områden i livet. Här, och på mitt instagramkonto, kommer du kunna läsa om när jag pysslar med just det, och jag hoppas att vi kan inspirera varandra. Välkommen!